Sånt är livet..
Sen långt tillbaka har jag byggt upp en mur runtom mig
har klarat mig själv så länge, mått bra, hela tiden tänkt
att jag klarar mig, behöver ingen annan..
Sen kommer den där personen som man låter den där
muren svaja för, man plockar bort några stenar,
sen några till.
Men efter ett tag får man börja om ifrån början,
vem vet du kanske byggde fel, anlitade fel rivningsfirma,
så du måste bygga upp den igen
tänka att den blir starkare den här gången, använda mer
stenar, det har funkat så bra så länge, nytt år börja om på nytt.
Inte ge efter aldrig ge efter, inte släppa in någon,
visa inga känslor, dom finns inte, visa dig inte svag, visa ingenting,
så slipper du bli sårad..
Men det kanske inte funkar så eller så gör det, det.
Är det verkligen det livet går ut på, att bygga upp så många
murar som går, men vad gör man när stenarna är slut?
När det inte finns något kvar att bygga av och vem orkar
samla nya stenar.. det tar sån lång tid, kanske är det värt det?
Men tänk om muren skulle bli alldeles för stark då?
och inte ens man själv kommer ut därifrån?
Vad gör man då?
Det är fan frågan det.. Livet är en balansgång och våga inte
vicka ner på fel sida, för det är inte lätt att ta sig tillbaka igen..
Kommentarer
Trackback
